Det var med tunga steg som jag gick upp för trapporna, jag lämnade veterinär kliniken bakom mig, med ett koppel i handen. Jag tog min son Antons hand och kramade den. När man är 20 år gammal ska man vara stark.. 

Vi hade precis tagit farväl av vår älskade hund saffran.. minnes bilden när hon ligger där på båren och har fått sin spruta har etsat sig fast i mitt minne.. Det fanns inget att göra mer.. jag hade gjort allt. Jag gjorde det rätta som lät henne få somna in.. Det visst jag ju.. tumören hade blivit så stor att det inte fanns något att göra. Saffran led och jag led ju med henne. Tårarna rann och tårarna rinner fortfarande.. Anton och jag fick vara starka tillsammans för Saffrans skull.

Veterinärens rum var kallt och jag kan fortfarande känna doften , han kändes ganska kall, som om det var vardagsmat att avliva hundar. Där satt vi och grät och han gjorde inte en min.. -Vill Du betala med kort ? Frågade han och jag kunde knappt prata.. När jag betalt gav han saffran sista sprutan och jag frågade om vi fick gå. Ja visst fick jag till svar .. ha en trevlig dag ..sa han , jag gav Saffran en sista blick och gick ut..det kändes helt iskallt utanför, men solen sken..

Saffran kom till mig och min familj för 2 år sedan .. hennes matte dog. Så hon fick bo hos mig.. Hennes liv hade inte varit så lätt, hon hade bott i en lägenhet och det var si så där .. med missbruk med i bilden. Saffrans matte älskade Saffran och hennes syster Mint. De var hennes allt. Om hon inte hade mat själv såg hon alltid till att hundarna hade mat.. 

När vi kom hem.. så kändes tomheten så total.. Huvudvärken dundrade efter alla tårar, så jag bestämde mig för att gå ut med Ängla och Scooby, mina andra hundar..

Det var varmt och fåglarna sjöng i skogen.. jag gick längst stigen och kände mig totalt tom.. och trött. Ängla min jack russel hund tittade vemodigt på mig.. Jag tror att hon förstod.. 

Hundarna sprang före mig på stigen.. Scooby hoppade runt och lekte med pinnar.. när jag känner hur en varm energi kommer upp bakom min rygg.. Jag grips av en lycka och en värme.. jag inte känner igen.. Jag vänder mig om och ser hur Saffran springer bakom mig.. så lätt och så glad.. Herregud har jag blivit tokig hinner jag tänka .. när jag ser att Scobby springer för att möta henne.. Då är det ju inte bara jag som ser henne.. jag böjer mig ner o försöker nå henne.. Men det går inte.. jag känner hur det sticker i handen.. Sen ser jag hur Scooby springer efter henne ner mot sjön.. nu ser jag bara ett litet ljus framför Scooby.. Jag börjar ropa Scooby ..Scooby.. herregud ska hon hoppa i sjön , hinner jag tänka och skyndar efter .. Sen ser jag hur Scooby sitter på berget och tittar ut över sjön. Jag möter hennes blick och jag ser sorgen i hennes ögon. Jag sätter mig bredvid henne på berget och tårarna rinner ner för kinderna. 

Saffran älskade våra skogs promenader.. 

Hon kom för att säga Adjö.. Nu har hon det bra där uppe i Himmelen med sin älskade matte.

Saffran Du lever kvar i våra minnen .. vi möts på andra sidan.